Contacts

Paasikivi-Seura ry.
Paasikivi-Samfundet rf.
Paasikivi Society

Kruunuvuorenkatu 4 (2 krs.)
FI-00160 Helsinki
FINLAND

tel. +358 50 599 3252
Office hours 10:00-13:00

etunimi.sukunimi(@)
paasikivi-seura.fi

Paasikivilinjen
och det utrikespolitiska tänkandet

Paasikivilinjen företräder ett skede i Finlands utrikespolitik vilket präglades av exceptionella förhållanden. I denna tankegång vilar tonvikten på det första ledet i begreppet, dvs. J.K. Paasikivi som person. Linjen kan också uppfattas som en politisk tradition som skapar grund för det utrikespolitiska tänkandet. Då accentueras ordet linje, som avser en historisk helhet av tänkande och praktiska lösningar.

Båda sidorna har framträtt i Paasikivi-Samfundets verksamhet. I synnerhet under det inledande skedet lyftes Paasikivi som person fram. Samtidigt ville man dock främja ett utrikespolitiskt tänkande som stödde sig på Paasikivi och samla en bred utrikespolitisk koncensus som stöd för principerna för den.

Som begrepp syftar det finländska i båda fallen på någonting ursprungligt som profilerar sig, vilket kan sägas vara autenticitetsproblemet i Paasikivilinjen. Å andra sidan innebär Paasikivilinjen också ett sätt att höra hemma någonstans, att söka sin plats i internationella relationer.

Begreppet Paasikivilinjen etablerades under åren efter andra världskriget och avsåg då den politik som drevs under ledning av Paasikivi. Frågan om Paasikivis linje delade dock åsikterna en lång tid. I slutet av 1950-talet blev frågan om kontinuiteten i den politik som bedrevs en viktig delare. Många ansåg att Paasikivis politik dikterades av undantagsförhållanden och att den därmed var av övergående natur. Paasikivi-Samfundet uppkom då huvudsakligen på basis av tanken att Paasikivilinjen företräder någonting mera bestående och ett förhållningssätt som lämpar sig för olika tider.

Paasikivis primära utrikespolitiska mål var att undanröja det undantagstillstånd vapenstilleståndet 1944 förde med sig och återställa Finlands fulla suveräna rättigheter. För detta förutsattes att Finland ingick ett fredsavtal med de allierade samt uppfyllde villkoren i avtalet. I praktiken sträckte sig denna policy mycket längre än väntat, eftersom fredsavtalet i Paris 1947 innehöll sådana bestämmelser om Finlands säkerhetspolitik och inre yttrandefrihet från vilka Finland kunde lösgöra sig först efter att Sovjetunionen hade upplösts och det kalla kriget var förbi. I detta hänseende fortsatte president Urho Kekkonen sin företrädares politik genom att han iakttog bestämmelserna och konsekvent försökte få dem tolkade, ändrade eller helt upphävda med samtycke av Sovjetunionen och Storbritannien, vilka företrädde de allierade.

Fredsavtalet knöt inrikespolitiken nära samman med utrikespolitiken under det kalla kriget, eftersom det garanterade verksamhetsfrihet för det kommunistiska partiet som hade verkat under jorden före krigen samt förbjöd propaganda som riktade sig mot de allierade och organisationsverksamhet som var fientligt inställd till de allierade. Den på fredsavtalet baserade utrikespolitiken förutsatte således att Finland höll sig borta från stormakternas meningsskiljaktigheter som präglades av det kalla kriget och från det ideologiska motsatsförhållande som var kännetecknande för det kalla kriget.

Ur perspektivet för fredsavtalet i Paris profilerar sig Paasikivilinjen jämfört med utrikespolitiken för många andra länder i motsvarande position och också mera allmänt i den internationella politiken i fråga om den konsekvens med vilken rikets internationella ställning och trovärdighet i närmare fem decennier byggdes upp kring respekt för och iakttagande av det avtal som vinnarna dikterat. Det var naturligtvis inte fråga om att underordna sig utan om att göra en dygd av nödvändigheten. Denna etisk-praktiska princip innebar att den politik som i praktiken drevs av Paasikivi och hans efterträdare förenades med den finska nationalitetsidéns och nationalitetsrörelsens rötter i mitten av 1800-talet, med J.V. Snellmans hegelianska samhällsfilosofi och statslära.

Grunden för Finlands internationella ställning avgjordes under de allierades förhandlingar i slutet av andra världskriget, med stöd av vilka Sovjetunionen företrädde de allierades intressen i Finland. Finlands särställning under det kalla kriget baserade sig huvudsakligen på att det blev det enda av de länder som avsågs i förklaringen från Jalta på vilket principerna från Jalta tillämpades i praktiken och som under det kalla kriget också självt försökte hålla sig inom det lilla utrymme de medgav. Paasikivis utrikespolitiska linje utgick från uppfattningen att Finland borde knyta goda och fungerande grannförhållanden med Sovjetunionen. Detta var möjligt bara genom att på lång sikt bygga upp en politisk relation som baserade sig på inbördes förtroende. Paasikivis grundtanke var att ett sådant förtroende kunde nås genom att Sovjetunionens legitima säkerhetsintressen i Finland erkändes. Detta gick i och för sig inte längre än vad stormakterna i väst hade erkänt i förklaringen från Jalta, även om de snart avstod från dessa konstellationer när det kalla kriget hade intensifierats.

Paasikivi antog att Sovjetunionen bara hade begränsade försvarsintressen i Finland. Han försökte också tolka historien med hänsyn till detta för att bryta de politiska och psykologiska hinder den uppställde i Finland. Säkerställandet av Sovjetunionens legitima säkerhetsintressen förklarade också varför Paasikivi böjde sig inför det politiska fördrag om vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd mellan Finland och Sovjetunionen som Sovjetunionen framförde år 1948. Paasikivi ansåg att där inte sades någonting sådant som inte i praktiken skulle ske i vilket fall som helst, om Sovjetunionen utsattes för militärt hot från finskt håll.

Till Paasikivis karaktärsdrag hörde en djup pessimism i fråga om hur stormakterna använde sin politiska och militära makt i den internationella politiken. Detta gällde också i vilken mån man kunde lita på de löften och garantier de gett de små på grund av egna intressen. Det lönade sig därför inte att invända mot det faktum som baserade sig på VSB-pakten. Som en positiv aspekt noterade Paasikivi att Sovjetunionen i sin tur godkände sådana begränsningar i fördraget med stöd av vilka Finland skulle ha rätt att särskilt för respektive fall komma överens om detaljerna i den praktiska tillämpningen av fördraget.

Paasikivis personliga optimism visade sig i tilltron till att exceptionella situationer kunde avklaras genom förhandlingar, förutsatt att grunden för förhållandena var i skick. Det här låg som grund för hans inställning till VSB-pakten, som handlade om politiska relationer och beslut, inte juridiska aspekter. I ljuset av Paasikivis tänkande skulle en sådan politik ha varit synnerligen dubiös där Finland inte skulle ha gått med på att förhandla med sin granne om den skulle ha ansett sig stå under militärt hot från Finland. För Paasikivi stod det klart att Finlands säkerhetspolitik inte vände sig mot Sovjetunionen. Han ansåg dock att detta inte var tillräckligt, eftersom det i ljuset av historien var minst lika viktigt att ingen tredje part kunde utnyttja Finlands territorium mot Sovjetunionen.

Paasikivis efterträdare, Urho Kekkonen, breddade den goda grannskapspolicy som hans företrädare hade stakat ut. Han utgick från antagandet att den sovjetiska ledningen kunde övertygas om säkerhetsgarantierna samt om de övriga fördelar som Finlands särställning erbjöd Sovjetunionen. Ideologiskt sett var Finland ett skådefönster för det fredliga leverne sida vid sida för stater med olika samhällsstrukturer som Sovjetunionen hade propagerat för efter Stalins tid. Från detta gick Kekkonen vidare till tanken om att Finland kunde vara en politisk och ekonomisk brobyggare mellan öst och väst genom att upprätthålla goda kontakter i bägge riktningarna. På så sätt grep Kekkonen tag i den optimistiska sidan i Paasikivis karaktär och utvecklade Paasikivis linje genom förhandlingar och sammanjämkning av intressen. Kekkonen avvek från sin företrädare på så sätt att han upprättade direkta politiska kontakter med den högsta sovjetledningen, medan Paasikivi hellre höll sig till traditionella politiska umgängesformer.

Med hjälp av brobyggarpolitik - aktiv neutralitet - samt samordning av ekonomiska och politiska intressen lyckades Finland under Kekkonens tid anpassa sig till de strukturella förändringar i de internationella förhållandena i Europa som avspänningspolitiken under det senare skedet av det kalla kriget förde med sig. Paasikivis tänkande och linje stakade på sätt ut vägen från 1940-talets blockpolitik till ett Europa efter det kalla kriget där Finland politiskt och ekonomiskt har förbundit sig med väst via medlemskapet i Europeiska unionen.

När det kalla kriget var förbi hade grundkonstellationen i Paasikivilinjen, vår östra grannes politiska och militära makt, försvunnit. Paasikivi betraktade dock den internationella politiken ur ett långt historiskt perspektiv. Han konstaterade att nationernas liv ibland går upp till bergets topp, ibland ner i dalens djup. I bakgrunden till den för Paasikivi kännetecknande utrikespolitiska återhållsamheten låg Snellmans varning att under goda tider bör ett litet folk inte eftersträva sådant som det inte kan hålla kvar under dåliga tider.

 

Ordförande och sekreterare för de olika Paasikivi-Samfunden

Paasikivi-Samfundet (Helsingfors)
Ordförande: Professor Mikko Viitasalo
Tel. (09) 698 3727
Sekretariat: Maija Ranta och Kari Takamaa

Etelä-Pohjanmaan Paasikivi-Seura
Ordförande: Riksdagsråd Markus Aaltonen
Mobiltelefon: 040 750 4940
E-post: markus.aaltonen@kolumbus.fi
Sekreterare: Sulevi Riukulehto

Hämeenlinnan Paasikivi-Seura
Ordförande: Ekonom Ossi Halonen
Tel. (03) 612 7282
Mobiltelefon: 050 384 6415
E-post: ossi.halonen@armas.fi
Sekreterare: Olli Liusjärvi

Imatran Paasikivi-Seura
Ordförande: Stadsdirektör Pertti Lintunen
Tel. (05) 6811
E-post: pertti.lintunen@imatra.fi
Sekreterare: Ossi Martikainen

Paasikivi-Samfundet i Östnyland
Ordförande: Kyrkoherde Veli-Matti Hynninen
Mobiltelefon: 0400 214 971
E-post: veli-matti.hynninen@kolumbus.fi
Sekreterare: Markku Vento

Joensuun Paasikivi-Seura
Ordförande: Pressråd Pekka Sitari
Tel. 0500 572 435
E-post: pekka.sitari@kolumbus.fi
Sekreterare: Tiina Tolvanen

Keski-Suomen Paasikivi-Seura
Ordförande: Utvecklingschef Päivi Fadjukoff
Tel. (014) 260 2880
Sekreterare: Kirsi Pohjola

Kuopion Paasikivi-Seura
Ordförande: Rektor Alpo Virtanen
Tel. (017) 282 2115
Sekreterare: Erkki Eerola

Lahden Paasikivi-Seura
Ordförande: Rektor Ville Marjomäki
Tel. (03) 878 1100
Mobiltelefon: (050) 559 3155
E-post: ville.marjomaki@lahdenkansanopisto.fi
Sekreterare: Ari Tuupainen

Lappeenrannan Paasikivi-Seura
Ordförande: DI Seppo Koivupuro
Tel. (05) 458 5265
E-post: seppo.koivupuro@pp.inet.fi
Sekreterare: Raili Metsäkallio

Paasikivi-Samfundet i Västnyland (Länsi-Uudenmaan Paasikivi-Seura)
Ordförande: Rektor Karl-Gustav Pihlström
Tel.
Mobiltelefon: 040 709 6419
Sekreterare: Frank Lindqvist

Mikkelin Paasikivi-Seura
Ordförande: Forstmästare Mauri Miettinen
Mobiltelefon: 040 503 2895

Oulun Paasikivi-Seura
Ordförande: Doktor Martti Ursin
Mobiltelefon: 050 653 77
Sekreterare: Esko Kokkonen

Pohjois-Kymen Paasikivi-Seura
Ordförande: Direktör Eero Niinikoski
Tel. 0204 15 2100
Mobiltelefon: 0400 251 192
E-post: eero.niinikoski@upm-kymmene.com
Sekreterare: Jukka Vesanen

Satakunnan Paasikivi-Seura
Ordförande: Verksamhetsledare Erkki Mäkelä
Tel. (02) 639 4051
E-post: erkki.makela@dnainternet.net
Sekreterare: Ulla Mäntynen

Savonlinnan Paasikivi-Seura
Ordförande: Chefredaktör Esko Suikkanen
Tel. (015) 259 947
Mobiltelefon: 0500 655 886
Sekreterare: Leena K. Lahti

Tampereen Paasikivi-Seura
Ordförande: Amanuens Unto Vesa
Tel. (03) 3551 7695
E-post: unto.vesa@uta.fi
Sekreterare: Matti Jutila

Paasikivi-Samfundet i Åbo
Ordförande: Docent, filosofie doktor Olavi Koivukangas
E-post: olakoi@uta.fi
Tel. (02) 284 0440
Sekreterare: Hannu Kallio

Valkeakosken Paasikivi-Seura
Ordförande: Stadsdirektör Pertti Kataja
Tel. (03) 576 611
E-Post: pertti.kataja@vlk.fi
Sekreterare: Timo Laine